Efter att Jimmie Åkesson införde den så kallade nolltoleransen och därmed gav Expo, Inte rasist men och kvällspressen ett alldeles utmärkt vapen för att söndra Sverigedemokraterna, har uteslutningarna duggat tätt. Jimmie Åkesson la upp bollen på straffpunkten för framförallt Expo och IRM. Vi vet idag också att Expressen och den så kallade Researchgruppen tog chansen att kunna få många SD-medlemmar uteslutna genom den så kallade nolltoleransen. Den kostade också någon livet.
Jag hade åsikter om detta redan 2013 vilket inte gillades av partiledningen. Jag läste idag mitt blogginlägg från 2013 och jag anser att jag hade väldigt rätt med facit i handen. Läs mitt drygt 5 år gamla blogginlägg och kommentera det gärna.
http://thoralf.bloggplatsen.se/2013/04/17/9741108-uteslutningar/
När SD kom in i riksdagen 2010, fanns det många Sverigedemokrater som hade en blogg. Kent Ekeroth var säkert den mest lästa. Robert Stenkvist och Stefan Olsson är några andra. Det fanns även en blogg där flera riksdagsledamöter skrev inlägg på samma sida, riksdagsbloggen. Idag vet nog alla hur det ser ut. Jag har ställt frågan till flera Sverigedemokrater om hur många SD-bloggar de känner till idag. Svaret är att det bara är Thoralf Alfsson kvar. Alla andra har slutat. Varför? Det enkla svaret enligt mig är nolltoleransen.
Som bloggare har du inte bara en granskare eller fiende. Inte bara media och dina politiska motståndare. Du har också nolltoleransen och den interna åsiktskorridoren emot dig, där gränserna är minst sagt flytande. För den självständige finns en gräns och för rövslickarna finns en helt annan gräns.
Ett typexempel på detta är riksdagsmannen som uttryckte sig enligt följande där han kallar svarta afrikaner för "satans jävla aphelveten" och "efterblivna jävla pensionsräddare!" Han avslutar sitt utfall med att säga att han "vill döda folk".
Jodå, han sitter kvar i riksdagen, trots ovanstående och så mycket mer.
Facebook är ett annat exempel på åsiktskorridoren inom Sverigedemokraterna. Många har gjort bort sig på Facebook, inklusive mig själv. Användandet av Facebook har förändrats kraftigt under de senaste 5 åren. Från att ha varit ett forum där sd-politiker uttryckt sina egna åsikter både när det gäller nationella frågor, som kommunala frågor så har det idag nästan bara blivit ett forum där man länkar enbart ”godkända” artiklar från säkra källor som t.ex kvällspressen (ironi).
Många gånger utan att ens kommentera dem. För säkerhets skull gillar man alltid ”ledarnas” inlägg på Facebook och delar dem gärna för att samla ”godhetspoäng”. Facebook är väldigt avslöjande i detta avseende. Jag tycker det är bedrövligt med politiker som inte skriver ett enda politiskt inlägg utan bara ägnar sig åt att länka till andras inlägg och gilla ledarnas artiklar. Förr i tiden kallades det ”ögontjänare”.
Vissa politiker har helt slutat vara aktiva på sociala medier andra politiker lägger bara upp bilder på sina husdjur. Det är tryggast så.
Jag kanske är alldeles för hård i mina omdömen men jag tycker faktiskt att debatten inom Sverigedemokraterna håller på att dö fullständigt.
Jag har många gånger deltagit på det som idag kallas för Landsdagarna, vilket är Sverigedemokraternas partikongress som inträffar vartannat år. Jag har var med 2005, då Jimmie Åkesson valdes till partiordförande i Norrköping men sedan även 2007, 2009, 2011, 2013, 2015 och 2017. Jag har sett förändringen. Det normala hade varit att antalet motioner till Landsdagarna skulle ha ökat under dessa år då medlemstalet gått från ca 2 000 personer till mellan 25 000 – 30 000 medlemmar i partiet. Utvecklingen har snarare varit den motsatta. Antalet motioner har minskat och dessutom har de motioner som lämnats in varit mer och mer politiskt korrekta. Ingen vågar lyfta kontroversiella frågor längre! Risken för att hamna utanför köttgrytorna är stor. Det är väl nu 10 år sedan som det lämnades in en riktigt kontroversiell motion till landsdagarna, Joakim Larsson skrev en motion om införande av dödsstraff.
En motion om skoluniformer röstades igenom på landsdagarna 2015 mot partiledningens vilja men den la partiledningen i malpåse under två år för att sedan vid nästa Landsdagar rätta till misstaget.
Ett parti mår bra av en levande och aktiv debatt där åsikter och nya idéer kan debatteras utan risk för negativa konsekvenser. Jag upplever själv hur åsiktstaket inom SD, sakta med säkert sjunkit tills jag började slå huvudet i taket för några år sedan och på den senaste tiden har jag ständigt fått kröka rygg och huka mig då taket sakta men säkert tryckt mig djupare och djupare ned.
En fri och aktiv interndebatt inom SD har känts mer och mer avlägsen för varje år som gått och därmed har också lusten och viljan att skriva debattartiklar minskat och minskat. Årets valrörelse är ett slående exempel på detta i våra lokaltidningar, Barometern och Östra Småland. Jag tror att Mattias Bäckström Johansson stod för säkert 70 procent av alla debattartiklar. Väldigt få andra Sverigedemokrater vågade skicka in något material då de säkert var osäkra på åsiktskorridorens gränser. Varje misstag kan stå dig dyrt, i synnerhet under en valrörelse.
Det här är ingen positiv utveckling för ett parti som vill vara ”på riktigt” och få folkets stöd. När folket och gräsrötterna hela tiden trampas ned så kommer de heller aldrig växa sig höga, stora och starka. De blir istället nedtryckta och svaga.
En diktator för aldrig folket med sig, utan oftast emot sig.